Björn startar dagen med att limma ihop en spegel, som for i golvet, när vi på hitvägen flög över en vägbula, som ingen av oss registrerade. Spegeln hade två sidor, varav den ena gick i tusen bitar. Detta medförde en noggrann Homer-städning, på gott och ont! Det är alltså den hela sidan, som ska limmas fast i sin ram igen. Vi hoppas nu att denna krasch inte medför 7 års olycka!
När detta arbete är klart, är det dags för en promenad, tycker Errol. Då dyker Telémaco upp, för en pratstund. Han är ledig på förmiddagen och ska sedan jobba hemifrån under eftermiddagen. Bra ordnat! Vi får veta att det är en Fado-konsert fredag den 16 november, här i Castro Verde. Den ska vi inte missa!
Sen strosar vi iväg och tar en tur till Turistinformationen, för att köpa lokalproducerad honung. När vi kommer hem igen, möter vi Nancy och Antonio, som varit i Beja för att handla. Antonio har köpt godis till Errol och kommer sedan över för att bjuda honom på det goda. ”Du ska få en godis om dagen”, säger Antonio. Errol tackar och tar emot! Antonio berättar också att han inte längre kan delta i våra kommande fotbollsmatcher på grund av svår artros i ett knä. Så tråkigt; men vi förstår det när vi ser hur han haltar fram!
Vi tar en lång och läsvärd Errol-promenad på kvällen. När vi kommer till kyrkogården, stannar Errol för att läsa en mycket intressant artikel. Då kommer en kvarterskille framsmygande mot Errol. Eva känner igen honom från i våras. Han närmar sig nu Errols bakdel så försiktigt och precis när han nosar till där bak, gör Errol ett skutt och vänder sig om. ”Åh, är det du? Så kul, vi har ju inte träffats sedan i våras” och så fortsätter deras samtal en lång stund. De hade nog gärna tagit sig en lekstund också, om bara Eva hade tillåtit!
Men, vi går vidare och lite längre fram kommer en äldre, portugisisk herre fram och vill prata med oss (en människa, alltså!). Han börjar prata portugisiska i fullt flöde, men Eva hinner sticka mellan med ”nao falo portuguese” (jag pratar inte portugisiska). ”Ah, jag är inte heller portugis. Jag är från Bulgarien, men har bott i mitt hus här i 22 år nu”, säger farbrorn. Nu lägger han till massvis med kropps-språk för att Eva ska förstå honom. Han vill berätta om sin hund, som nu är död och hur ledsen han är över detta. Det är så underbart med dessa lokala möten vi får och det sker ju tack vare Errol!
